Jag och Alice

Det föränderliga narrativet. Bristen på logik.  Alla alternativa sanningar. Att inte veta vem man är, ibland för liten och ibland för stor. Det är saker som jag kopplar till samtiden när jag läser om Alice i Underlandet. 

Mitt förhållningssätt till vem jag är att vägra definiera mig. I en del sammanhang är jag stor, andra gånger liten och ibland helt osynlig. Vissa stunder sårbar, andra gånger opåverkad. Vet inte ur det blev så men det  gör livet både roligt och skrämmande. Det svårt att känna sig liten och osynlig, men jag drar nytta av att förstå det tillståndet. Det går om jag också vet att jag är något annat. Och hur som helst, vi kan alla ramla ner i ett kaninhål ibland. Oskadda blir vi inte, men det går att träna fallteknik. 

"Vi kan alla ramla ner i ett kaninhål ibland. Oskadda blir vi inte, men det går att träna fallteknik"

Vi förändras ständigt, men det är inte som i Alice i Underlandet. Det går sakta. En av de saker som gör det fängslande med att läsa böcker är att man lägger märke till förändringen. Marcel Proust skrev att under loppet av en timme kan en romanförfattare släppa lös all tänkbar lycka och olycka som det i verkliga livet skulle ta flera år att uppleva en liten del av. Enligt samma princip  menade han att våra starkaste upplevelser utvecklas så sakta att vi inte märker dem, så att vi förändras utan att märka det. Jag håller med. Därför är det farligt att tro att veta vem man är; att sätta i sten. Eftersom vi förändras utan att märka det, så kan det bli så att vi går omkring och tro att vi är någon som inte längre finns. En stelnad vilsenhet. Ni minns kanske den där killen som hängde några år för länge på fritidsgården? Ju äldre vi blir desto mer lik blir vi honom. 

 "Ni minns kanske den där killen som hängde några år för länge på fritidsgården? Ju äldre vi blir desto mer lik blir vi honom"

Jag skriver det här för att vi befinner oss i en värld som vi inte riktigt känner igen; ett orienteringskaos. Förändringen har gått fortare än vad vi är vana vid. Gamla sanningar byts mot nya. Våra liv kommer påverkas av hur vi kan hantera detta kaos.  Jag väljer ett icke-sätt. För hur annars ska man förhålla sig till ett jag som man inte ännu blivit i en värld som man ännu inte finns?