Taylor Swift och Stig Larsson

Folk som får försämrade arbetsförhållanden är väl duktiga på att knyta näven i fickan. Medan andra är betydligt bättre på att leva ut sin sorg över förlorade privilegium. Det är förstås de som redan haft en makt och en ställning som inte klarar av att tappa sin plats. Många gånger tar det sig löjliga uttryck. 

Under min ungdom så träffade jag på en del folk som aldrig kunde sluta att snyfta över att ha hamnat i en lägre klass än den de fötts i. Det var ändå socialister och menade sig stå för rättvisa. Jag var mest irriterad, tyckte de skulle klippa sig och skaffa sig ett jobb.  Och nu i pressen så är det min generation som äntligen fattat att är det ingen som ser dem som unga, snygga och inne längre. Det markerar de som har den möjligheten, genom att ta så mycket mediautrymme som möjligt till att skriva om våra förfallna kroppar, som om det vore av allmänintresse. 

Jag tänker också på alla oss vars musikreferenser inte gäller för att förstå Taylor Swifts megapopularitet, samt de av oss som har makt att skriva om det. Ser det som ett patetiskt uttryck över att ha förlorat privilegiet att förstå den nya musiken. Synd att de inte förstår att de framstår som vår tids svar på sjuttiotalets torra gubbar i kostym, en slags Sten Broman wannabees,  som verkade rädda för att bli smittade av homosexualitet och som ondgjorde sig över långhåriga rockstjärnor. Vi kanske inte förstår Taylor Swifts storhet, men det finns en mening med det. Så måste musikutveckling se ut. Är det inte någon mån obegripligt för de som kom före är det ingen utveckling. Taylor Swift skiter i oss. Vi är inte hennes publik och det är inte hela världen. Att inte förstå det och ta utrymme för att skriva att hon är skräp är patetiskt. 

Häromdagen läste jag en rolig krönika i Aftonbladet, av ändå hyfsat ung  man. Han förklarade varför Taylors Swifts musik är för barn. Han menade att det inte alls var nedvärderande, fast det var det och gav nördiga exempel på enligt honom renommerade artister som också skrivit för barn. Sen avslutade han det hela med att skriva "2024 är popmusiken bara ett flöde av ljud genererat av streamingtjänsternas anonyma redaktörer. Dess mittfåra är lika närvarande och spännande som luften". 

Det var en krönika som gav mig hopp. I bästa fall är de där nördiga männen som tjatar på om  musikreferenser för att framhäva sin egen briljans på väg ut. Jag hoppas att det innebär att min dotter slipper uppleva paniken över att hamna i ett samtal med en sån man på en fest. 

Hur ska man göra då för att inte bli patetisk? Ta det som en konstnär. Undersök vad som finns där du befinner dig och se vad nytt du kan finna. Se vem du blivit. Jag tänkte på det när jag lyssnade på Martin Wicklins söndagsintervju med Stig Larsson.  I många år har Larsson gjort uttalande som så fått så gott som varje svensk feminist att gå i taket. Under den här intervjun verkade Larsson förstått vem han blivit i samtiden. Han ångrade handlingar, uttalanden och verkade se sig själv utifrån samtidens ljus, utan att förneka vem han varit eller blivit. Det är så vi ska göra.