Jag tänker ganska mycket på döden. Det kanske låter otäckt, men de som tycker det är otäckast är de som är rädda för att tänka på döden. Det är så mycket som de måste undvika, så många usch de måste tänka varje dag. En märklig bieffekt av att tänka på döden är att livet blir roligare, lättare, även om det inte är därför man ska göra det. Döden är inget lyckopiller.
Det är lite svårt att förstå logiken i det här men det bästa i livet är i regel motsägelsefullt och lite knepigt. Ett helvete! Men vi kanske också får vara glada för det. Tänk vad enahanda livet skulle vara om det var banalt och lättbegripligt som i en schamporeklam. Vilka tråkiga böcker och filmer det skulle bli. Och vad skulle vi då gå runt och tänka på?
Det är mycket i den allmänna samtalsvänliga hållningen till döden som gör mig aggressiv. Eftersom jag tycket det är ovärdigt. Ibland pratar man om sorg som går bra. Det hör man på ordet att det är omöjligt för sorg att gå bra. Däremot är det inte farligt att något inte går bra. Att det går dåligt behöver inte betyda att man har klippkort på psykakuten, utan att man har en längre tid av nedstämdhet. De som inte då och då drabbas av det kommer förr eller senare bli galna. Sorg är baksidan av att tycka om människor. I en viss ålder kan man givetvis vara tacksam över att inte sörja någon, men ju äldre man blir desto sorgligare blir det att inte ha någon att sörja.
En annan sak som gör mig ilsken är att det hyllas så att bli riktigt gammal.
Att man ska äta den ena eller andra kosten för att bli 114 år. Men alla med någorlunda verklighetsförankring förstår att det är vedervärdigt tungt att behöva överleva sin nära och kära med allt för många år. Det är ändå över 100 år sen Freud slog igenom. Var och en borde ha kapacitet att förstå att även om man är en medelålders person med dödsångest så kommer det med all säkerhet kännas helt ok att dö om man fyllt exempelvis 104 år. Men alla som träffat de riktigt gamla, som överlevt jämnåriga och yngre vet att de har det förtvivlat deppigt under de sista åren av sitt liv, eftersom så många som de har känt och älskat har försvunnit. Är det verkligen något att sträva efter?
En sak som också är smaklöst är när folk pratar om att de vill ha minnesfesten innan döden. Ja det kan man väl ha varje dag, men varför just då när ens dagar är räknade? Vill man inte ha lugn och ro då? Är det inte höjden att av förnedring att behöva vara ett levande minnesmonument över sig själv, samtidigt tvingas vara glad och tacksam för att inte göra gästerna ledsna, då man i själva verket vill ligga i en morfindimma? Minnesstunden ska vara efteråt för det är först när någon dött som man börjar begripa det. Jag vill bli ihågkommen som någon i mitt livs form. Inte som någon som synligt har sina dagar räknade.
Ibland hör man också att folk pratar om blommorna på en begravning, att personen både fått de innan hen dog. Herregud blommorna är inte till den döde. Den är till hens anhöriga, som tröst. Det handlar också om att manifestera minnet av någon med något vackert. Och förstås är det en påhittad motsättning i att sänka blommor till en begravning och att ge till en sjuk. Fast man kanske inte går hem till någon och säger att du får inga blommor, jag satte in en slant på cancerfonden istället.
Jag tänker ofta på min egen begravning. Jag har gjort en spellista. Idén till minnestunden fick jag från en scen i teveserien The Wire. Det ska vara på en pub. De ska inte hyra stället utan några bord så allt pågår som vanligt runtomkring. Vi hade en sån minnesceromon i en öppen restaurang för min bror Ole. Det var fint. Som sorgen själv, den pågår mitt i allt det andra, vilket är både till tröst och bekymmer.
.jpg)