Kattkriget

Under många veckor har jag försökt skriva något smart i den här bloggen. Det går inte. Allt jag har velat skriva är så uppenbart att det är ointressant. Det brukar sägas att om man skrev en roman om hur saker är i verkligheten så skulle folk tycka det var alldeles för overkligt. Därför brukar jag tänka att om det är en osannolik men ändå lyckad scen i en bok eller film, så är det säkert något som hänt i verkligheten, på nåt sätt, på någon plats. Vi lever i en märklig och ogreppbar samtid och det är kanske därför som vi försöker kontrollera småsaker, för att ha något att hålla oss i. 

De inlägg jag försökt skriva här, i ett försök, att analysera saker och ting, har blivit katastrofalt dåliga. Det får mig mest att tänka på småbarns lekar med superhjältegubbar som bråkar och så en Diablous ex machina på det, i form av en miljökatastrof. Självklart kan samtiden beskrivas mer nyanserat, men inte av mig.

Så jag återgår till att skriva om katter. I Kortedala där jag bor har vi en lokal facebookgrupp. Där skrivs bland annat om lokala evenemang, cirkulerande polishelikoptrar och framförallt om katter. Det är fyra läger i kattfrågan. De som skickar in bilder på varje lös katt de ser. De som är emot utekatter och, vi  som är rädda för att alla dessa katträddare ska börja mata våra katter och bura in dem i en lägenhet. Sen har vi dem som anser att katterna tar för mycket plats i facebookgruppen. 

Utekattsmotståndarna narrativ är att utekattsägare är nonchalanta och omedvetna djurplågare.Min utgånspunkt är en helt annan, men detta är inte en debattartikel. 

Jag skriver om detta för jag ser det som ett tecken på att vi lever i en allt mer polariserad värld. Jag väntar med spänning på filmen om kattkriget, för det pågår för fullt. 

p.s. människor är den mest invasiva arten av alla. d.s.

Vad jag lärt mig av att ha katt i stan

Vår katt Bill. Han gillar värmen från nyss körda bilar, men är rädd för ljudet av bilar som kör.

Jag kallar mig inte djurvän, eftersom jag har en känsla av att djurvänner tycker de är finare än andra människor. Det är troligt att även Hitler gick och bar på den känslan. Vegetarian och djurvän som han var. Ändå skaffade jag katt för ett par år sedan. Det har lärt mig om utekattens betydelse i stadsbilden och lite annat.  

Först och främst har jag lärt mig att jag gillar, kanske inte djur i allmänhet, men i alla fall vår katt. Hur mycket jag tycker om honom begrep jag när han var bortsprungen ett par dagar för några år sen. Dygn då jag varken åt eller sov. I samband med att jag var ute och letade mötte jag en person som berättade att hennes katt som varit borta i fyra år, tills den en dag stod utanför hemdörren. Vilka är de egentligen? Katterna. Ett samtal om katter är på ett plan alltid ett samtal om något okänt. 

Att ha utekatt har varit en resa från ständig oro till mer tillit. Det är nära till hands att tänka att Bill kommit bort för alltid när han inte synts till på några timmar. Jag har fått träna hårt, men det är tankar som jag har lärt mig att slå bort, eftersom jag inte har plats för mer tankspriddhet. Den här resan har kommit mig att fundera över tillit generellt. Jag har kommit fram till att om folk ljuger för mig är det ett bekymmer främst för dem själva. För det vet jag, och gissningsvis de flesta andra, av egen erfarenhet. 

Vår katt är självständig på ett rätt trist sätt, inte den knäkatt jag hade hoppats på. Ibland har jag tänkt att han inte bryr sig om oss alls. Men när jag varit orolig över nått så har han lugnat mig genom att lägga sig i mitt knä. Och även han om han är i färd med att springa runt så stillar han sig sig när jag sätter mig på yogamattan. 

Det skapar också en behaglig energi att ha ett inte helt domesticerat djur i hemmet.  Han påminner mig om naturen. Samtidigt är han vacker, en levande prydnad.

Mest av allt har Bill har lärt mig om utekattens inverkan på stadsbilden. När han sprang bort möttes jag av stort engagemang. Grannar som jag inte kände var ute och spanade. Folk erbjöd mig lån ficklampor, kikare och spaningsturer med bil. När jag på ett möte i jobbet träffade chefen för bostadsbolaget som jag hyr av, så kände han igen mitt namn och frågade om jag inte var hon med katten som sprungit bort. Sen sa han att hela arbetslaget varit engagerade i letandet. Mycket av kafferasten på det mötet upptogs av att olika personer berättade historier om katter. Det var trevligt. 

Genom Bill har jag jag odlat relation till folk i området. Det är känslosamma samtal utan att jag för den skull behöver berätta om mitt senaste trauma eller något privat över huvud taget. Vi pratar katter. För mig skapar det trygghet att ha pratat med folk i området där jag bor. 

Att det är en trygg miljö för katter där jag bor (lite bilar)märks också i stadsdelens lokala facebookgrupp. Stor del av det som läggs upp handlar om olika katter som folk sett eller undrar över. Fast allt engagemang är inte positivt. Då när Bill var borta lade jag ut en bild av min bortsprungna katt i en del facebookgrupper. Jag fick goda råd som jag aldrig frågat efter, eller behövde eftersom jag var påläst. Flera skrev att jag var en hemsk människa som släppt ut en så ung katt. Att fåglarna nog skulle äta upp honom och en hel del annat. Hur rädd jag fortfarande är för de där grupperna säger också något.