Kattkriget

Under många veckor har jag försökt skriva något smart i den här bloggen. Det går inte. Allt jag har velat skriva är så uppenbart att det är ointressant. Det brukar sägas att om man skrev en roman om hur saker är i verkligheten så skulle folk tycka det var alldeles för overkligt. Därför brukar jag tänka att om det är en osannolik men ändå lyckad scen i en bok eller film, så är det säkert något som hänt i verkligheten, på nåt sätt, på någon plats. Vi lever i en märklig och ogreppbar samtid och det är kanske därför som vi försöker kontrollera småsaker, för att ha något att hålla oss i. 

De inlägg jag försökt skriva här, i ett försök, att analysera saker och ting, har blivit katastrofalt dåliga. Det får mig mest att tänka på småbarns lekar med superhjältegubbar som bråkar och så en Diablous ex machina på det, i form av en miljökatastrof. Självklart kan samtiden beskrivas mer nyanserat, men inte av mig.

Så jag återgår till att skriva om katter. I Kortedala där jag bor har vi en lokal facebookgrupp. Där skrivs bland annat om lokala evenemang, cirkulerande polishelikoptrar och framförallt om katter. Det är fyra läger i kattfrågan. De som skickar in bilder på varje lös katt de ser. De som är emot utekatter och, vi  som är rädda för att alla dessa katträddare ska börja mata våra katter och bura in dem i en lägenhet. Sen har vi dem som anser att katterna tar för mycket plats i facebookgruppen. 

Utekattsmotståndarna narrativ är att utekattsägare är nonchalanta och omedvetna djurplågare.Min utgånspunkt är en helt annan, men detta är inte en debattartikel. 

Jag skriver om detta för jag ser det som ett tecken på att vi lever i en allt mer polariserad värld. Jag väntar med spänning på filmen om kattkriget, för det pågår för fullt. 

p.s. människor är den mest invasiva arten av alla. d.s.