Krösa-Maja - vår tids största influencer

 I bastun igår pratade vi om samhällsutvecklingen och alla de där deprimerande sakerna som vi står i nu. En person på tog upp att det tvärtemot vad det verkar så går brottsligheten i Sverige ner. Jag teg, men tänkte att även om det är sant, så är det likgiltigt eftersom den brottslighet som är nu är så fasansfull. Logiken i hennes argumentation är ungefär som att säga att antalet kvinnor som misshandlades till döds varit konstant över flera år, men att statistiken ändå är positiv eftersom antalet misshandlade kvinnor minskat. Positiv statistik är inte alltid positiv.

Jag har hela mitt vuxna liv levt i områden där kriminella har synts, bråkat och dödat varandra. På Möllevången i Malmö, i Gamlestaden och Linnéstaden i Göteborg. Otäckt, men inget som skrämt mig i mitt dagliga liv. Jag tänkte att de som bodde i de trygga villaområden verkade räddare. Att jag aldrig var rädd berodde på att de kriminella då bara bråkade med varandra. Nu har det blivit annorlunda och vi pratar om det hela tiden. 

Jag har också blivit räddare. För några dagar sen när jag såg några killar som vejpade på spårvagnen, så tvekade jag på att säga till dem, eftersom en av dem hade en guccikeps och Martin Melin sagt att det var tecken på kriminalitet. Om jag säger till kanske de tar fram ett automatvapen och skjuter tänkte jag. Sen sansade jag mig och sa till i alla fall. Killen blev sur, men hans kompis tog vejpen, bad mig om ursäkt och sa till vejparen att han skulle visa respekt eftersom jag var gammal. Om det varit ett gäng övertända broilers så hade det kanske varit en risk, i alla fall om jag själv varit en biffig man. Här var det frågan om ett helt annat typ av situation. Min oro var byggd på fantasier. 

För att ett samhälle ska fungera är det viktigt att bygga på tillit mellan människor.  Men hur gör man det om allt fler är rädda? I min stad som också är min arbetsgivare, så satsar man mycket på trygghetsplaner och väktare. Satsningar som inte går att säga emot, men vad händer när det får större fokus än kärnuppdraget?  Hos oss tycker jag att det händer hela tiden. Låt mig ge ett exempel. 

Ni vet alla vad syftet med ett bibliotek är? Man ska hitta böcker att låna hem. Jag jobbar på ett sånt ställe som var klart 2022. Där har man byggt låga hyllor för att man ska kunna se över lokalen ifall det händer något farligt. Det innebär att de lägsta hyllorna är kanske 20 centimeter över golvet och böckerna där är därför inte tillgänglig för särskilt många. Och även för de som böckerna är tillgängliga för så måste man sitta på huk eller stå dubbelvikt för att att botanisera bland dem. Det har jag aldrig sett att någon göra. Vi i personalen är de enda som rör de där böckerna, när de reserverats och ska skickas till andra bibliotek .Och hyllorna, exakt vad skyddar de emot? För att ni ska se varandra? Du och den potentiella våldsverkaren? Den största effekten som de där hyllorna har är att de begränsar tillgången på litteratur. 

Jag var inte med i planeringen av det här huset. Men generellt så är min upplevelse att om man argumenterar för mindre fokus på trygghet och säkerhet så framstår man som vårdslös, slapp och naiv,  eftersom ens idé om hur man bygger trygghet och säkerhet helt enkelt inte får plats i det rådande narrativet. 

Jag är alltså inte emot att man jobbar för trygghet och emot kriminalitet. Men att det är fara och färde om vi inte i ännu högre grad bygger på att skapar på något gemensamt, som exempelvis tillgång till litteratur, men självklart en hel massa annat.  

Vi får aldrig glömma att det goda samhället också finns, överallt och hela tiden. Och vi har alla ansvar för vår vad vi gör med vår rädsla, inte minst med tanke på framtida generationer. Var inte en Krösa- Maja. Ta kontroll över din rädsla och låt den inte skena.  Rädda människor är farliga människor.