Min strategi mot skit-komplex

Jag skriver om att inte låta sig luras av marknadens metoder för att skapa efterfrågan genom att öka folks komplex.  Bilden visar bara på något annat. Det finns som ändå. Naturen i oss själva och i världen. 

Photo by Maël BALLAND on Unsplash

I vintras så jag teveserien  Applecider vineager.  Den var inte så bra, men den sanna historien bakom fascinerade mig.  Storyn handlade om två personer som gjorde karriär på att marknadsföra mat som skulle bota deras cancer. De verkliga personerna bakom historien var Belle Gibson och Jessica Ainscough.

 Gibson var en bluff. Hon hade aldrig varit sjuk. Det finns en mycket bra intervju med henne på 60 minutes Australia där hon konfronteras med sin lögn.  Ainscough var sjuk och valde bort skolmedicin för en alternativ behandling som hon också blev ansiktet utåt för.  Hon dog när hon var 29 år. I slutskedet av sjukdomen hade hon raderat sin framgångsrika blogg som förespråkade den alternativa behandlingen och återgått till skolmedicin.  Hennes mamma hade också fått cancer och behandlat den enligt samma metod. Även hon dog för tidigt. 

Jag blev fast i Ainscough. Sökte upp hennes instagram.  Hittade intervjuer med henne på Youtube.Hon var förtjusande.  Det är alltid sorgligt när unga människor dör. Men det jobbigaste med Ainscough var att hon trodde att hon själv orsakat sin cancer genom att äta fel mat. Det är en fruktansvärd ondska som ligger bakom den här typen av humbugbehandlingar som tjänar pengar på människors hopp. 

I tjugo år har jag varit bekymrad över att marknaden kapitaliserar på våra kroppar genom att låta olika komplex skapa efterfrågan. Det har blivit värre. Vi lever i ett samhälle där det är allt svårare att må bra, eftersom den allmänna uppfattningen om vad som är bra förskjuts allt eftersom nya behov som hittas på. 

Exempelvis tror jag att de här åldersnojiga texterna av utmärkta skribenter som syns på våra kultursidor i nuet är påverkade av detta, eftersom ålderdom numera går att operera bort. 

För många år sedan skrev jag en text att man skulle byta rum när folk började prata sjukligt om sina komplex, eftersom det ofta utmynnar i nåt slags vansinne som sällan har med verkliga problem att göra. Idag känns det ofta som jag lever i en parallell värld, eftersom den jagkomplex-drivna verklighetsuppfattningen är så dominerande och man då och då upplevs som en idiot som inte har fattat. 

Med stigande ålder ser jag det allt mer som ett krig, som jag måste gå ut i, för att skydda min mentala hälsa. Jag har till och med låtit taturera in "Kriget med mig själv på armen"

Min krigsstrategi: 

• Lägg ner "Fin- kommenterarna" på sociala medier. För det första är det en oerhört löjlig kommentar. För det andra så bygger det på att vi ska visa upp bilder där vi ser snygga ut. Jag lägger också ut bilder på mig själv, ofta till och med, men de har aldrig som syfte ge mig uppmärksamhet för mitt utseende. Jag ser mig helst som en bitsk kärring. De här fin kommentarerna förstärker utseende komplexen och sätter normer för hur vi ska se ut . Att vara fin är dessutom helt meningslöst. 

• Visa dina medmänniskor uppskattning. Det kan visst var för något man tycker är snyggt men för något konkret som inte har med de fysiska att göra. Jag säger alltid till om jag tycker någon bär ett snyggt plagg. Igår ropade jag efter en kvinna på andra sidan gatan som hade en snygg klänning. Hon blev glad,  sa att hon köpt plagget på Ullared och att hon skulle ta av den och ge den till mig. Vi skrattade. Det handlar om att bygga på positiva vibbar. Men allra bäst är förstås att ge folk komplimanger för något av dens egenskaper. Sluta aldrig att se dina medmänniskor. Att lyfta varandra är en plikt som vi måste ta på allvar. 

• Avled när folk börjar prata om hur farlig mat är och förespråka neurotiska dieter. Låt dem inte orera om sjuka grejer.   Jag tittade en gång på ett klipp  där några människor pratade om e-medel i mat och sa att det var så mycket föda som såldes som egentligen var mat. Herregud!  Appropå så är en del e-medel gjorda av naturliga råvaror.  Vi har ett allt mer religiöst förhållnings sätt till mat. En verkningsfull kommentar när den här typen av snack sätter igång är att ta upp att medellivslängden ökar så det verkar inte vara så farligt att äta lite vad som helst. En annan är att fråga om vilka studier det finns som stödjer deras märkliga kostval. Det är inte alltid det funkar. Däremot kan ens kommentarer stoppa den här typen  diskussioner på sikt, eftersom ens sätt att lägga sig i skapar dålig stämning. 

• Skaffa dig ett större problem. Har man många små skitproblem så kan lösningen vara att skaffa sig ett större problem. Det finns massor där ute i världen.

• Problematisera inte allt som du tycker är roligt och kalla det för missbruk eller att knarka. Det finns självhjälpsgrupper för precis allting. Jag knarkar säger man om precis vad som helst, teverserier, sociala medier, allt som man går igång på.  Vi måste förstå att detta också hänger ihop med i bilden av att vi är fel, dåliga och behöver hjälp. Fungerar ditt liv så har du inget missbruk. Förr var det kyrkan som kontrollerade oss. Nu är det marknaden. Det viktigaste för oss är ändå att hitta saker vi tycker är roliga, annars orkar vi inte med allt det tråkiga. 
• 
  

Halvsekelsfrallorna

Här är mina egna frallor. Jag döpt dem till Halvsekelsfrallor för att de är gjorda av såpass porös deg att det är svårt att hålla dem symmetriska, men de innehåller goa grejer. Lite som folk i den åldern. De är också döpta efter gatan jag bor på och den ålder jag jag själv befinner mig i. 

Receptet har formats efter konceptet i Martin Johanssons bok Ett recept hundra bröd. En av idéerna bakom den boken är att man ska kunna hitta på ett eget recept efter hans grundrecept och det har jag alltså gjort. Jag har haft i skrämjöl eftersom det kommer från Värmland precis som jag gör. Därför har jag också i värmländsk honung. Rågen är självklar för mig för att det är så himlans gott och här har jag rostat den för att det ger extra karaktär, som jag gärna inbillar mig att jag har. Rågen odlas ofta i Skåne där jag bodde ett tag. Solrosfröna har jag i för att de är goda, men också för att de innehåller nyttiga grejer som rekommenderas när man är i halvsekelsåldern. Vallmon har också bra innehåll och påminner om mina fräknar. 

Jag har hållit på att finjustera det här receptet en vecka. Grunden har varit klar, men det har handlat om rätt mängd salt, skrämjöl och gräddningstid. 

 Halvsekelsfrallor

5 dl vatten

3 tsk havssalt

1/2 tsk jäst

1 dl rostad grovt rågmjöl

1 dl skrämjöl

11-12  dl bättre vetemjöl (jag använder Manitom cream siktat bagerivetemjöl)

1,5 matsked honung 

1 näve solrosfrön

Vit och svart vallmo för utbakningen. 

Gör så här:

Börja med att rosta rågen. Lägg den i stekpannan och rör om och håll på tills den får lite färg.

Blanda sedan allt utom vallmon.. Rör om efter en halvtimme och låt det sedan stå ytterligare 8,5 timme, exempelvis över natten. Ja i en bunke då med något över som en bakduk eller plastfilm.

Baka ut degen enligt Martin Johanssons vik metod men på ett bakbord, där du hällt mjöl och vallmofrön. Man sträcker ut degen till en kvadrat och viker sedan ihop alla sidor mot mitten. Sträck sedan ut degen lite så den blir mer rektangulär.  Låt jäsa 45 minuter. Sätt under tiden på ugnen på 250 grader och sätt en plåt längst ner. 

Dela upp degen i 16 delar med en degskrapa och strö på lite mer vallmo och lägg på ett bakplåtspapper på en plåt. Man kan pensla med vatten för att få fast vallmon, men det har inte jag gjort, fast det blir nog ännu bättre. Lägg en isbit på den nedre plåten och skjutsa in frallorna strax under mitten av ugnen. 

Grädda 17 minuter. Svalna på ett galler utan bakduk. 

Grejer att tänka på:

• Degen är lös för att det gör brödet saftigare och luftigare. Det är kladdigt ja, men mycket bättre frallor. Du vill varken ha dig själv eller dina frallor rigida. 
• Ett tips är att ha på kranen under utbakningen så att du lätt kan skölja händerna.
• Att snåla genom att köpa ett billigare mjöl är idiotiskt, särskilt med tanke på att det tar 12 timmar att baka och kostar kanske 10 kronor mer. Det är skillnad på mjöl och mjöl. 
• Kolla upp att honungen du köper verkligen är honung. En undersökning nyligen att samtliga importerade honungssorter var utspädda.

Jag har papperstidning över helgen och jag är så förtjust i de där morgnarna med nybakat och tidningen. Jag brukar sluta läsa den digitala tidningen på onsdag för att vara säker på att de jag hittar i papperstidningen är oläst. 

Det sista vi behöver är ett nyktrare samhälle

I tidningarna pågår det nu en debatt om om det är bra och dåligt med alkohol. Konstigt eftersom det nog inte är okänt för någon att det finns både bra och dåliga grejer med alkohol. Är det inte mer ett fikabordsamtal än debattämne?Att den här diskussionen kommer nu säger man beror på att socialstyrelsen skärpt råden för drickande. Jag tror att det beror på något annat. 

Photo by Joyce Romero on Unsplash

Jag hittade i en tidning eller om det var något jag hörde att det bästa finnar visste var att dricka sig fulla och ha sex. Det var så klart inte en undersökning, utan en fördom. Jag frågade en finländsk vän om vad hen tyckte om det och fick som svar att jo så klart, hur skulle det kunna finnas något bättre? Vi skrattade och jag höll med. Nu försöker jag inte dra några nationalistiska växlar på det här, men jag är förvånade över att så många av mina vänner tycker om att ta ett glas men inte att bli fulla. Jag fattar verkligen inte varför de dricker, det känns så destruktivt. Sitta och dricka alkohol och vara rädd för att bli full? Eller också är det så att vi definierar att bli full på olika sätt. 

Jag älskar känslan av att vara berusad. Hur nuet blir något annat och musklerna slappnar av. Fast bara för att man gillar att vara berusad betyder det inte att man förstår baksidan och farorna, eller att man inte är mån om att hålla gränsen. Men man måste väl kunna prata om det härliga utan att en varningstext dyker upp? Förmodligen finns det ingen rolig, fin eller härlig sak som inte kan missbrukas och bli något fult. De samtalen måste också hållas men inte alltid på samma gång. När jag fick barn var jag exempelvis väldigt tacksam för att ingen pratade om barn som mördar sina föräldrar eller föräldrar som dödade sina barn. 

Jag tror att fokus på nykterhet kommer nu beror på att vi befinner oss i förnumstighetens tidevarv. Ett slags dumhet där man utgår från enögda och regressiva tankesätt; man är emot hbtqi, invandrare, abstrakt konst, tycker om enkla och raka definitioner utan krusiduller och konstigheter. Nu menar jag inte att de som är emot abstrakt konst och hbtqi nödvändigtvis är emot berusning, utan att det är olika aspekter av samma tidsanda. I ett bra samhälle måste vi också värna syret som kommer från något annat än en rak linje mellan A och B. Av det som kommer ur lusten, skrattet, det inte helt begripliga, de som är bra men som inte kan mätas.  I det förnumstiga finns ingen plats för det som vi inte vet något om; dvs framtiden, eftersom förnumstigheten bygger på fakta som gäller nu.  Låt folk göra som de vill med drickandet men håll berusningen högt.Vi behöver det! Berusad kan man bli på många sätt; med vin, poesi, dygd allt efter behag, som han skrev Charles Baudelaire.

Krösa-Maja - vår tids största influencer

 I bastun igår pratade vi om samhällsutvecklingen och alla de där deprimerande sakerna som vi står i nu. En person på tog upp att det tvärtemot vad det verkar så går brottsligheten i Sverige ner. Jag teg, men tänkte att även om det är sant, så är det likgiltigt eftersom den brottslighet som är nu är så fasansfull. Logiken i hennes argumentation är ungefär som att säga att antalet kvinnor som misshandlades till döds varit konstant över flera år, men att statistiken ändå är positiv eftersom antalet misshandlade kvinnor minskat. Positiv statistik är inte alltid positiv.

Jag har hela mitt vuxna liv levt i områden där kriminella har synts, bråkat och dödat varandra. På Möllevången i Malmö, i Gamlestaden och Linnéstaden i Göteborg. Otäckt, men inget som skrämt mig i mitt dagliga liv. Jag tänkte att de som bodde i de trygga villaområden verkade räddare. Att jag aldrig var rädd berodde på att de kriminella då bara bråkade med varandra. Nu har det blivit annorlunda och vi pratar om det hela tiden. 

Jag har också blivit räddare. För några dagar sen när jag såg några killar som vejpade på spårvagnen, så tvekade jag på att säga till dem, eftersom en av dem hade en guccikeps och Martin Melin sagt att det var tecken på kriminalitet. Om jag säger till kanske de tar fram ett automatvapen och skjuter tänkte jag. Sen sansade jag mig och sa till i alla fall. Killen blev sur, men hans kompis tog vejpen, bad mig om ursäkt och sa till vejparen att han skulle visa respekt eftersom jag var gammal. Om det varit ett gäng övertända broilers så hade det kanske varit en risk, i alla fall om jag själv varit en biffig man. Här var det frågan om ett helt annat typ av situation. Min oro var byggd på fantasier. 

För att ett samhälle ska fungera är det viktigt att bygga på tillit mellan människor.  Men hur gör man det om allt fler är rädda? I min stad som också är min arbetsgivare, så satsar man mycket på trygghetsplaner och väktare. Satsningar som inte går att säga emot, men vad händer när det får större fokus än kärnuppdraget?  Hos oss tycker jag att det händer hela tiden. Låt mig ge ett exempel. 

Ni vet alla vad syftet med ett bibliotek är? Man ska hitta böcker att låna hem. Jag jobbar på ett sånt ställe som var klart 2022. Där har man byggt låga hyllor för att man ska kunna se över lokalen ifall det händer något farligt. Det innebär att de lägsta hyllorna är kanske 20 centimeter över golvet och böckerna där är därför inte tillgänglig för särskilt många. Och även för de som böckerna är tillgängliga för så måste man sitta på huk eller stå dubbelvikt för att att botanisera bland dem. Det har jag aldrig sett att någon göra. Vi i personalen är de enda som rör de där böckerna, när de reserverats och ska skickas till andra bibliotek .Och hyllorna, exakt vad skyddar de emot? För att ni ska se varandra? Du och den potentiella våldsverkaren? Den största effekten som de där hyllorna har är att de begränsar tillgången på litteratur. 

Jag var inte med i planeringen av det här huset. Men generellt så är min upplevelse att om man argumenterar för mindre fokus på trygghet och säkerhet så framstår man som vårdslös, slapp och naiv,  eftersom ens idé om hur man bygger trygghet och säkerhet helt enkelt inte får plats i det rådande narrativet. 

Jag är alltså inte emot att man jobbar för trygghet och emot kriminalitet. Men att det är fara och färde om vi inte i ännu högre grad bygger på att skapar på något gemensamt, som exempelvis tillgång till litteratur, men självklart en hel massa annat.  

Vi får aldrig glömma att det goda samhället också finns, överallt och hela tiden. Och vi har alla ansvar för vår vad vi gör med vår rädsla, inte minst med tanke på framtida generationer. Var inte en Krösa- Maja. Ta kontroll över din rädsla och låt den inte skena.  Rädda människor är farliga människor. 

224 dagar in på mitt vita år mår jag sämre

Det värsta med att det vara 224 dagar in på mitt vita år är att det är 141 dagar kvar. En sommar.  Det bästa är upptäckten att de inte varit svårt, tråkigt ibland, men inte svårt. Jag trodde nog inte att det skulle vara svårt, men vad kan man veta mer än att alkoholmissbrukare ljuger för sig själva. 

Photo by Teo Do Rio on Unsplash

När jag pratar om mina alkoholvanor brukar jag framhålla att jag legat nära ett riskbruk i 30 år, med alkohol 3-4 dagar i veckan. Det har varit något jag oroat mig för. I andra vågskålen har jag haft en god hälsa utan några riskvärden. Min livstil skulle kunna förklaras med att jag är mån om att må bra. Det är därför som jag både gillar att träna och att ta ett glas. 

Nu när jag tagit bort alkoholen så innebär det en sak mindre som får mig att må bra.  Det har gjort att jag mår sämre. Men jag bryr mig inte så mycket om det. Vi lever i en komplicerad värld och vi är så knepiga allesammans. Många har försökt ändra på det, men att må dåligt hör forfarande till konceptet att vara människa. De sämre dagarna har jag jobbat med att hålla balansen, varit snäll mot mig själv och tagit ett snack med min inre drama queen.  

Så vad har varit bättre? Det har hjälpt mig att sluta snusa. Nu har jag varit snusfri 220 dagar. Jag sover bättre. Det bra dagarna, är många fler än de dåliga och är mycket bättre än de bra dagarna innan mitt vita år.  Det roliga är roligare. 

Jag tänker ofta på döden

Jag tänker ganska mycket på döden. Det kanske låter  otäckt, men de som tycker det är otäckast är de som är rädda för att tänka på döden. Det är så mycket som de måste undvika, så många usch de måste tänka varje dag. En märklig bieffekt av att tänka på döden är att livet blir roligare, lättare, även om det inte är därför man ska göra det. Döden är inget lyckopiller. 

                                                        Photo by Ahmed Adly on Unsplash

Det är lite svårt att förstå logiken i det här men det bästa i livet är i regel motsägelsefullt och lite knepigt.  Ett helvete! Men vi kanske också får vara glada för det. Tänk vad enahanda livet skulle vara om det var banalt och lättbegripligt som i en schamporeklam. Vilka tråkiga böcker och filmer det skulle bli. Och vad skulle vi då gå runt och tänka på? 

Det är mycket i den allmänna samtalsvänliga hållningen till döden som gör mig aggressiv. Eftersom jag tycket det är ovärdigt. Ibland pratar man om sorg som går bra. Det hör man på ordet att det är omöjligt för sorg att gå bra. Däremot är det inte farligt att något inte går bra. Att det går dåligt behöver inte betyda att man har klippkort på psykakuten, utan att man har en längre tid av nedstämdhet. De som inte då och då drabbas av det kommer förr eller senare bli galna. Sorg är baksidan av att tycka om människor.  I en viss ålder kan man givetvis vara tacksam över att inte sörja någon, men ju äldre man blir desto sorgligare blir det att inte ha någon att sörja.

 En annan sak som gör mig ilsken är att det hyllas så att bli riktigt gammal. 

Att man ska äta den ena eller andra kosten för att bli 114 år.  Men alla med någorlunda verklighetsförankring förstår att det är vedervärdigt tungt att behöva överleva sin nära och kära med allt för många år.  Det är ändå över 100 år sen Freud slog igenom. Var och en borde ha kapacitet att förstå att även om man är en medelålders person med dödsångest så kommer det med all säkerhet kännas helt ok att dö om man fyllt exempelvis 104 år.  Men alla som träffat de riktigt gamla, som överlevt jämnåriga och yngre vet att de har det förtvivlat deppigt under de sista åren av sitt liv, eftersom så många som de har känt och älskat har försvunnit. Är det verkligen något att sträva efter? 

En sak som också är smaklöst är när folk pratar om att de vill ha minnesfesten innan döden. Ja det kan man väl ha varje dag, men varför just då när ens dagar är räknade? Vill man inte ha lugn och ro då? Är det inte höjden att av förnedring att behöva vara ett levande minnesmonument över sig själv, samtidigt tvingas vara glad och tacksam för att inte göra gästerna ledsna,  då man i själva verket vill ligga i en morfindimma? Minnesstunden ska vara efteråt för det är först när någon dött som man börjar begripa det. Jag vill bli ihågkommen som någon i mitt livs form. Inte som någon som synligt har sina dagar räknade.

Ibland hör man också att folk pratar om blommorna på en begravning, att personen både fått de innan hen dog. Herregud blommorna är inte till den döde. Den är till hens anhöriga, som tröst. Det handlar också om att manifestera minnet av någon med något vackert. Och förstås är det en påhittad motsättning i att sänka blommor till en begravning och att ge till en sjuk. Fast man kanske inte går hem till någon och säger att du får inga blommor, jag satte in en slant på cancerfonden istället. 

Jag tänker ofta på min egen begravning. Jag har gjort en spellista. Idén till minnestunden fick jag från en scen i teveserien The Wire.  Det ska vara på en pub. De ska inte hyra stället utan några bord så allt pågår som vanligt runtomkring. Vi hade en sån minnesceromon i en öppen restaurang för min bror Ole. Det var fint. Som sorgen själv, den pågår mitt i allt det andra, vilket är både till tröst och bekymmer. 

Glad Påsk häxor!

Ni vet de som kommer in i ett rum med mål att ta över på ett skitjobbigt sätt.  Som verkar vara sända för att få fart på försäljningen av paracetamol. De tolkar ofta sin bristande sociala framgång som ett tecken på att de är för starka och pratar ibland om att de skulle bränts som häxor när det begav sig. När det är uppenbart att de skulle gått i bräschen för att skicka oss andra på elden. 

1600-talets häxor har likheter med dagens moderna medvetna kvinna. Vi försöker göra bra och förstår den lilla detaljen i att om vi hjälper varandra så hjälper vi oss själva. Vi hade blivit brända på 1600-talet av den enkla anledningen att vi kan läsa.Sen allt annat på det.  Det var inget hokus pokus över medeltidens häxor heller. Det var kyrkan som var hokuspokus.